Jag känner hur hela kroppen vill vända ut och in på sig själv, hur luften pressas ur mina lungor. Pressas ur mig utan att jag är medveten om det. För varje dag blir mina lungor mindre och mitt skinn tunnare utan att jag ens märker det. Mitt hjärta gröps ur av stora skopor fast inte enkelt som med en sked utan brutalt och smärtsamt, som vassa knivar som vispar sönder mitt vackra sköra innehåll och sedan bara kastas det ur och blir lämnat som äckligt, otäckt slem. Kroppen hjälper till att tömma det vackra skalet på dess innehåll. Kräks ur det sista och spottar ut det som ingenting... Hjärnan slutar fungera sakta, utan att jag hinner märka det. Som ett batteri som går de sista minuterna sedan är det dött. Dött som i min kropp, dött... ... Någon viskar... innerst inne tror jag att hör det men jag fattar aldrig dess innehåll. Är det menat till mig? Eller är det bara min dumma hjärna som uppfattar mina egna tysta, dränkta hjälplösa rop på hjälp. Är de så svaga att de ens inte kommer fram ur min mun, är de så tysta att de ens aldrig blir till ord... Nu ska jag bara göra som jag själv känner! Tack... - Jenny Asph Karlstad.
***
TACK FRANK, för att du hjälpte mig med att hitta tillbaka till mig själv - Emma Althag
***
Mitt öga var tomt när jag kom hit nu när jag åker är det fyllt av tårar. Visst kommer jag tillbaka och när jag gör det trillar tårar ner. tack för allt! - Stina
***
Kjære Ænglagård, Kjære Frank, Stort - så obegriplig mye større en det som kan ses. Så mange lag så mange dimensjoner, så mye, ineholdsrikgt så rikt. Lyrerikt og vakkert. Hur annars kan kjærlighet vare? KJÆRLIGHET! Tack... - Trude B Wahl